En månad senare...

Wow. Svårt att skriva dem orden utan att fundera på om det verkligen är sant, det här har varit en bergodalbana från första dagen då jag fick beskedet att jag skulle hit. Nu är jag här, jag har varit här i en månad och varje dag går jag gatorna i Spanien. Jag är här i Spanien för att lära mig ett tredje språk och jag har lärt mig otroligt mycket på denna korta tid. På ett sätt känns det som jag kom igår och på ett annat sätt känns det som att jag har varit här hela tiden. På ett sätt känns det som att jag har superlångtid kvar men samtidigt känns det som att innan jag vet ordet av det är jag påväg hem till Sverige igen. Hhaa, för mycket tankar.. bästa rådet jag någonsin har fått är att inte tänka så mycket och sluta oroa mig, det rådet följer efter mig varje dag.

Visst är inte varje dag en dans på rosor, det är många dagar jag räknar till tio, blir ledsen, arg, tycker det är jobbigt, men jag vet att jag fortfarande har min familj bara ett telefon- eller skypesamtal borta och mina vänner är med mig varje steg. Jag är otroligt lyckligt lottat för att få vara här och jag har lärt mig att varje dag kommer inte vara lätt. Samtidigt dock så känner jag att jag har blivit mer självständig, klarar av att vara själv, jag har lärt mig mycket och den här resan handlar ju också om att hitta mig själv lite längs vägen. Den delen jag har fått sett av Spanien har varit otroligt vacker och jag lever fortfarande i ett pinch me I'm dreaming stadie när jag går till skolan varje morgon och ser bergsutsikten, det är ganska fantastiskt.

Jag är här på egen hand i ett främmande land för att lära mig ett tredje språk som jag ännu inte behärskar. Denna månad har jag lärt mig otroligt mycket och jag tar varje dag som den kommer. Jag är galet stolt över mig själv för varje dag och den här resan och låter nu äventyret fortsätta.