Egentligen kändes det som att det var evigheter sen jag skickade in min ansökan, minns att jag hoppades att jag skulle bli accepterad men jag hade ändå i bakhuvudet att med min tur skulle jag säkert inte bli det. Sen kom brevet att jag hade gått vidare och det vart en lättnad och allt började bli mer verklighet, skillnaden mot många andra företag är att med Programkontoret blir man accepterad under förutsättningen att den skola i Spanien som man blir placerad på hittar en familj åt än. Tiden fortsatte gå utan att jag hörde någonting, sedan vart det dags för en heldags informationsmöte i Stockholm där man skulle få alla detaljer kring utbytesåret. Då började jag verkligen längta och inse att det här kan nog ske snart, samtidigt vart jag orolig då jag visste att hälften av oss som var där redan hade fått sina familjer. Tiden fortsatte gå och jag hörde inte något på länge, när jag nästan hade insett att jag troligtvis skulle få börja 2an med mina vänner kom beskedet, de har hittat en familj.
Nu helt plötsligt har tiden gått i ett. Försäkring, CSN, bokning av flygbiljett, packning.. ja det är mycket som ska hinnas med nu. Samtidigt ska jag hinna med att säga hejdå till alla nära och kära, nedräkningen fortsätter och innan jag vet ordet av det står jag där på Skavsta flygplats och säger hejdå till mamma och pappa. Sedan bär det av till Malaga där jag sedan tar tåget till Córdoba där ett fantastiskt år väntar.
