Perdona Si Te Llamo Amor

Federico  Moccia är för tillfället min favorit författare. Han är från italien, men här i Spanien är böckerna välkända och populära. Jag har läst hans bok tres metros sobre el cielo (har även sett filmen alldeeelees för många gånger) och nu håller jag på att läsa Tengo Ganas de ti. Pilar har även sagt åt mig att jag måste se Perdona si te llamo amor, vilket jag gjorde här om dagen! Jag älskar hans kärlekshistorier, och hade jag inte börjat oroa mig för hur jag ska få hem alla saker jag redan samlat på mig hade jag köpt resten av böckerna.

Förövrigt är det väll en vanlig söndag. Min värdmamma åkte till landet med den yngsta dottern och har kommit tillbaka nu, hela familjen sitter och kollar på film. Jag har egentligen aldrig skrivit så mycket om min värdfamilj, vet inte varför. Det är en mamma och en pappa som har fem döttrar som bor hemma och en son som har flyttat hemifrån, den äldsta dottern bor inte längre hemma så jag bor hemma med dem andra döttrarna och delar rum med en av dem. De två yngsta flickorna är 8 och 13 år gammal. Yngsta flickan Lola tycker det är kul och vara min lärare, senaste lektionen vi hade var vad som odlades i Andalucía. Det känns alltid som Paula är äldre än 13, hon har alltid verkat närmare min ålder. Hon visar mig alltid spansk modern musik och är en härlig tretton åring på alla sätt och vis. Christina och Rocio är dem äldre systrarna som är uppe i 20 års åldern båda två, och pluggar och jobbar samtidigt. Sen har vi min värdmamma och värdpappa, värdpappan Ignacio är ute och jobbar under veckan och kommer hem på helgerna. Så som sagt det är en stor familj och det är bra människor. Det som har varit under tiden är att det har aldrig funnits någon i min ålder på det viset, ingen av döttrarna som går på skolan tillsammans med mig och alla har alltid haft sina egna liv. De äldre döttrarna bjöd ut mig på helgerna i september och början, men jag kände att jag aldrig klickade med dem. Man kan ju aldrig veta hur det blir med värdfamiljen på det viset, men det jag har tyckt varit jobbigt har varit just det att det inte funnits nån i min ålder, någon som var med från början. Sen är det en upptagen stor familj som kanske inte gör så många utflykter på det viset, de har sina liv vilket är normalt.

Så jag tror det tog lång tid för mig ändå att komma in i allt, att hitta sina vänner och att upptäcka staden. När vi pratade om allt möjligt hemma i Sverige innan jag åkte trodde vi skolan kanske skulle bli det jobbiga, det visade sig att skolan skulle bli favoritstället. Det är en liten skola med bara fyra bachillerato klasser och med schemaändringar och liknande så blev det att jag fick lektioner med alla klasser. På sätt och vis känns det som att man inte har gjort så mycket speciella saker det här året, men när man tänker efter så börjar alla dessa oförglömliga minnen tidigt i höstas. Första riktiga skoldagen, andra riktiga skoldagen då tjejerna förstod att jag inte kunde prata mycket alls och var jättegulliga och förklarade allt långsamt, Första gången jag förstod vad dem i klassen sa, den rasten mina vänner började hjälpa mig att förklara ord från harry potter (nu är min gloslista lååång), den dagen dem bjöd hem mig för att se fjärde twiligtfilmen och vi såg den på engelska enbart för att jag skulle förstå den och de kollade på den även fast dem inte förstod nånting.. vamos, listan fortsätter så där.

Så det kanske vart ett annorlunda år, jag har inte direkt haft utgång varje helg och levt rövare. Men för mig har varenda liten stund med mina vänner betytt aaaalllt, kunde vara en liten fråga från vad jag höll på med just då, eller om vi skulle ses på lovet. När jag berättade att jag ville åka till Sevilla på jullovet, så ordnade Gloria så vi åkte en hel grupp med tjejer, vilket är min favoritdag under hela året.

Sen tror jag att nånstans längs vägen så får man inse att det är inte bara min sista tid här i Spanien och så, utan det är även deras sista tid på gymnasiet. Det är inte bara slutprov, sommarlov och återvända till hösten som gäller. Utan när de nu går på sommarlov nu så är det för att i hösten börja på universitet, nu sprids dem ut över landet. Så jag kan ju tänka mig att stå där på Soltorg i trean och ha min sista tid med klassen.. på så vis är jag tacksam när de hänger med mig på loven, eller gör någonting på helgerna med mig.

Sen så kom igen, jag har ju fått rest massor! Madrid, Málaga (flera gånger), Alicante, Torremolinos, Sevilla.. jag trodde aldrig i mitt liv jag skulle få ha sån tur! Förevigt tacksam för alla som kommit ner och hälsat på mig, och mina föräldrar som tillät mig göra halvgalna utflykter på egen hand!!

Nästa vecka är det prick en månad kvar, nu spelar det ingen roll för mig att jag aldrig klickade med flickorna i värdfamiljen, att jag valde att stanna hemma än att gå ut med nån av dem, att jag kanske har haft för mycket kontakt med Sverige och spenderat för mycket tid pluggandes. Jag ångrar ingenting, det ska man aldrig göra. Nu är det dags för att sakta men säkert förbereda sig att komma hem till Sverige, hur i gudsnamn jag ska lyckas få hem alla mina saker, när det är dags att ställa mig inför klasserna i skolan och göra min Sverigepresentation (GULP!) och hur jag sakta men säkert gör mig redo att säga hejdå till mina vänner och återvända till Sverige.